Varför engagerar jag mig i Omställning Falun?

Kulturspåret - Pedagogikspåret - Spåret med de globala hoten - Transportspåret

Slutsats: Omställning Falun

Kulturspåret

På 1980-talet var jag fackligt aktiv i Journalistförbundet och försökte få igång en intern diskussion om journalistens samhällsroll. Intresset var klent. Journalister och framför allt mediaföretagen såg och ser sig som tredje statsmakten som ska stå fri från samhällets påtryckningar. Det är bra i sig. Men när det innebär att de inte vill se sin roll i samhället och inte ta ansvar för vad de åstadkommer (och inte åstadkommer) blir det fel. Sedan 80-talet har medierna blivit alltmer kommersiella och viljan till självkritik har minskat ytterligare. Det skulle underlätta om nyhetsmedierna var engagerade i mänsklighetens överlevnad men när de inte är det måste vi gå vidare ändå.

År 1991 var jag med och arrangerade Kulturcirkus i SVTs stora kråkslott Cirkus på Djurgården i Stockholm. Bakgrunden var att konstnärsorganisationerna såg sig styvmoderligt behandlade av staten. Inför riksdagsvalet samma år försökte vi nu väcka uppmärksamhet och peka på vad vi kunde åstadkomma. Det blev en otrolig föreställning. Bilden visar när tecknaren Sven Nordkvist - han med Petson och Findus - berättar om vad som är lagom när man tecknar någon som hälsar på kungen. Hur djupt ska pesonen buga? Tyvärr uteblev politikerna. En slutsats av Kulturcirkus var också att vi var bra på att framföra det som var vår profession men mycket dåliga på att tala om varför konstnärer behövs i samhället. Där var det helt blankt. Inga argument alls.

Hela 90-talet arbetade jag med ett bokprojekt om en by i Härjedalen, en by jag följt sedan början av 60-talet. Från början tänkt som en fotobok växte projektet när jag såg hur dalgången skövlades på naturresurser och hur staten farit fram med byborna. Byn hade – trots det karga landskapet – varit delvis självförsörjande så sent som på 60-talet men med flyttlasspolitiken och nya ekonomiska förutsättningar gick luften ur de självmedvetna och stolta byborna. Det tog ett par decennier för dem att repa sig. Det var uppenbart hur mycket det betyder med självkänsla, sammanhållning och synen på sig själv som en grupp som är driftig och fixar tillvaron. Jag läste mycket för att försöka förstå vad som hände, listan med referenser var 42 sidor lång. Byns utveckling var intressant och kanske något att forska på och därför började jag en doktorandutbildning på pedagogen på Stockholms universitet. Det visade sig vara en återvändsgränd. Vi kunde sitta i timmar och diskutera begreppet abduktion men ingen verkade intresserad av den omgivande verkligheten.

Hur det gick med bokprojektet? Flera förlag var intresserade men produktionen var dyr, inget av dem ville ge sig på utgivningen utan tillskott av pengar utifrån. Jag sökte och sökte. En pärm fylldes till bristningsgränsen med ansökningar och avslag.

Slutsatserna av bokprojektet bär jag ändå med mig. I den lilla skalan går det att ordna både sociala förhållanden och produktionsförhållanden på ett sätt som inte tär på jordens resurser. I den här byn har de aldrig varit helt självförsörjande utan beroende av byteshandel med framför allt Röros och Ljusdal. Men basen för sin försörjning har de klarat själva. Och en egen kultur har varit viktig som utvecklingsfaktor.

När FN-organet Unesco 1995 kom med en rapport där det stod att kultur utgör grunden för utveckling i världen passade det väldigt väl in i mitt synsätt. Rapporten heter ”Vår skapande mångfald” och skrevs av Världskommissionen för kultur och utveckling. Kommissionen hade tillsatts i början av 90-talet på svenskt initiativ. Unescoordföranden Javier Pérez de Cuéllar var ordförande i kommissionen där man också återfann globalt kända forskare som Claude Lévi-Strauss och Ilya Prigogine. Rapporten bildade underlag för en global Unescokonferens i Stockholm 1998 om kulturpolitik för utveckling. Marita Ulvskog, då kulturminister, gav svenska konstnärsorganisationer ett bidrag så att vi kunde ordna en parallell konferens med konstnärer från hela världen. Efter de två parallella konferenserna följde ett samarbete mellan en grupp kulturministrar och ett globalt nätverk av konstnärer. Bilderna här nedan är från ett av de globala nätverksmötena, i Luzern i Schweiz.

Några års arbete gav oss underlag för något som år 2005 antogs som en konvention om kulturell mångfald och som ratificerades på rekordfart av många av världens länder.

Man kan säga att det finns två dimensioner i konventionen,

...dels en defensiv, att skydda den egna nationella kulturen mot framför allt USAs stävanden att i namn av frihandel förbjuda nationella kulturstöd,

...dels en offensiv, att se kulturen som grund för utveckling.

Det underliga var att konstnärer i Sverige och också i de flesta andra länder bara såg till den första delen. I en värld med annalkande katastrofer borde väl konstnärerna kunna se sig som föregångare och hitta en viktig samhällsroll? Icke. Under många år har jag, bland annat i styrelsen för konstnärsorganisationernas paraplyorgan KLYS, kämpat för en sådan syn. (KLYS står för Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd.) Jag var till och med idégivare till det som så småningom blev SWECULT, ett organ som ska ge överblick över svensk kulturforskning som är hopplöst eftersatt. Min förhoppning var att forskare skulle kunna ge konstnärerna en ny syn på sin roll. Icke.

Det är typiskt för vårt sektorsindelade samhälle att varje sektor blir hemmablind. När många forskare och aktiva på miljöområdet kan se kulturens viktiga roll för en samhällsförändring är det en ickefråga för konstnärsorganisationerna. Frågan är då: Vilka samhällsaktörer är intresserade av att få igång en utveckling med kulturen som drivkraft? Under det senaste halvåret tycks ett visst intresse ha börjat skönjas bland konstnärsorganisationerna (och troligen mycket mer hos enskilda konstnärer). Kanske finns det ett hopp.

Pedagogikspåret

När människor ska delta i planeringsprocesser, vare sig de drivs av arbetsgivaren eller offentliga organ, är min erfarenhet att planeringsgången är upplagd så att den inte alls passar folk i allmänhet. Jag deltog i ett projekt som gick ut på att informera statligt anställda som – av regionalpolitiska skäl – skulle utlokaliseras från Stockholm till flera andra städer i landet. Planeringsprocessen startade i val av tomt, sedan hur byggnader skulle placeras på tomten osv osv tills man slutligen kom till lokalprogram och inredning. Då först började de anställda att vakna till liv. Och då var allting sedan länge beslutat utom på detaljnivå. Den planeringsprocessen passade arkitekter och byggare men inte de anställda.

Under tre år deltog jag i ett forskningsprojekt på KTH där anställda på olika typer av arbetsplatser skulle delta i arbetsgivarens planering av arbetsmiljön. Några pedagogiska erfarenheter därifrån: Arbetsgivaren måste vara inställd på att de anställda är med och påverkar planerna. Det är viktigt att starta med ett tema som är centralt för människorna och sedan vara beredd på att processen när människor löser problem inte följer en rätlinjig mall, folk trevar och testar. Kreativitet är inte linjär. Särskilt i början bör uppgifterna vara små och hanterliga. Planeringsrutiner och en auktoritär stämning på arbetsplatsen kan försvåra deltagandet. Men kompetensen att ändra sin situation kan växa kraftigt för de grupper som deltar.

Slutsats: När vi ska bygga framtidens samhälle är det viktigt att det också är socialt hållbart. Då måste många människor känna att de deltar och kan påverka processerna för samhällsbygget. Inte minst viktigt är det att formerna för diskussioner och inflytande passar oss som deltar.

Spåret med de globala hoten

Fem år var jag anställd på tidningen Arbetsmiljö som bl a distribuerades till landets alla skyddsombud. Det var på 70-talet. 1982 började jag som frilans och fortsatte till en början med arbetsmiljöfrågor – bl a stora utbildningspaket till televerksanställda – för att så småningom alltmer gå in på yttre miljöfrågor. Mönstret är detsamma. Människor och miljö används som försökskaniner och de forskare, tjänstemän och politiker som arbetar med miljöfrågor har för det mesta en svag ställning i hierarkierna. På många områden hinner inte forskningen hålla jämna steg med de tekniska nyheterna eller utnyttjandet av jordens resurser. Starka kommersiella krafter anlägger moteld, bygger egna forskningscentra som ska lägga fram motbevis, det må gälla rökning, klimatkris eller kemikalier.

En slutsats är att mänskligheten inte klarar av de globala hot vi står inför om vi bara ska lita till de storskaliga kommersiella och politiska systemen. De är byggda för att skapa snabb ekonomisk tillväxt och ser miljökrav som hinder för verksamheten istället för som ramar att hålla sig inom.

Transportspåret

Jag har satsat två-tre årsarbeten på ett forskningsprojekt som så småningom verkar komma igång. Det heter BioMobil och handlar om att i en småskalig process på 10 timmar tillverka sorbitol från träbiomassa. Sorbitol är mycket energirikt och försök pågår med att driva bränsleceller direkt med sorbitol. Då kan man tanka elbilen med (kanske) hemgjord sorbitol och åka betydligt längre än de 15 mil som batteridriften medger. Elbilens energieffektivitet är minst den fyrdubbla mot fordon med förbränningsmotor. Men alla beräkningar pekar mot att vi ändå inte kan lösa dagens transporter med förnybar energi. Det skulle gå åt alldeles för mycket skog, åkermark, mark för vindkraft eller andra produktionsresurser. Vi har haft fossil olja i stort sett gratis och kunnat bygga upp en global ekonomi med transporter som haft en försumbar kostnad. Det kan vi inte fortsätta med, vare sig vi vill eller inte. En slutsats är att vi måste gå tillbaka till närproducerade varor för det mesta av det vi är beroende av för vår överlevnad.

Slutsats: Omställning Falun

De globala hoten, bristen på naturresurser och inte minst restriktionerna på transporterna utgör ramar för framtida utveckling. Kulturen utgör ett viktigt redskap, den skapar vår uppfattning om vilka vi är och vad som är vårt samhälle. Vi som bjuder in till deltagande kan utnyttja pedagogiken som ett redskap för mångas medverkan. Se vidare Omställning Falun.