Visst finns det världsmedborgare som känner sig lika hemma i Surinam som i Surahammar och Surtsey. Men de flesta av oss vill ha ett eget krypin och en krets av vänner och bekanta i omgivningen. Under några decennier har det också varit en populär tanke att vi mår bäst i ett gränslöst samhälle, utan social kontroll. Visserligen kan vi bli upprörda över att någon legat död länge i sitt hem, utan att någon reagerat, eller att ungar springer vind för våg utan att omgivningen bryr sig. Men ändå. Lite av en tonårsdröm lever kvar om att slippa föräldrakontrollen. Jag tror att vi behöver varandra för att vi ska bli sedda både för det goda vi gör och när vi beter oss illa. Bara då kan det utvecklas en etik och ett socialt rikt samhälle.

 

 

När jag sysslat med lokalsamhället och dess funktion har sådana frågor blivit uppenbara. Att kunna känna gemenskap är viktigt. Det måste finnas gränser mellan min hemort och andra orter, på samma sätt som jag har mitt hem och du har ditt. Under i stort sett hela 90-talet arbetade jag med en bok om byn Vemhån med runt 250 invånare. Den är ett tydligt exempel på hur människor i gemenskap kan arbeta tillsammans och få en gemensam självkänsla. Här finns också en känsla för den välkända omgivande naturen, den blir en del av det som är "hemma".

Av flera skäl kom inte boken i tryck. Den skulle blivit mycket dyr att framställa, kosta mer än vad jag hade råd med. Jag hade också kopplat bokpropjektet till doktorerande i pedagogik. Efter en tid kändes de studierna mindre angelägna och jag bröt, med en magistersexamen som lite plåster.

Under det här decenniet funderade jag mycket och jag läste några hyllmeter med litteratur om lokal utveckling, vilka fördela som finns och varför det tycks så svårt att få till en utveckling. Det finns nämligen mycket stora fördelar med lokalsamhället om man ser det ur ett längre tidsperspektiv. Här kan avståndet mellan produktion och konsumtion vara kort, mellanhänderna vara få och människorna själva behålla kontrollen över sina egna liv.

 

 

På senare år har de funderingar jag haft när jag arbetat med boken om Vemhån fått förnyad aktualitet. Ska vi kunna klara av Peak Oil (dvs den annalkande bristen på fossil olja) i kombination med växthuseffekten måste vi gå över till ett resurssnålt samhälle. I västvärlden har vi ett extremt slösaktigt levnadssätt som nu börjar ge påtagliga konsekvenser, inte bara i brist på olja och stigande global temperatur utan i hotade ekosystem i havet och på land, eroderade jordar, nerhuggna skogar som bidrar till växthuseffekten och en hel del annat. Inte blir vi ett dugg lyckligare av det. Slutsatsen får inte bli att lösa ett problem i taget, kanske med någon enkel teknikfix. Den enda framkomliga vägen är att vi alla gemensamt skapar ett samhälle som kan fungera utan att föröda jordens resurser.

Här finns det idag intressanta initiativ. När hotbilderna är sådana att det är oklart om mänskligheten kommer att överleva är det ganska deprimerande att arbeta med miljöfrågor. Jag har gjort det yrkesmässigt sedan början av 70-talet och har sett att ljuspunkterna är få. Det mesta av "utvecklingen" går med accelererande hastighet åt fel håll. Ett sätt att komma runt den situationen är att istället arbeta med det samhälle vi måste ha efter det nuvarande, ett samhälle som kan fungera ihop med jordens ekosystem, jordens atmosfär, med resursuttag som inte hotar livet på jorden. Jag - och många med mig - tror att ett sådant samhälle kan bli mycket bättre att leva i än dagens. Varför inte gemensamt bygga visioner om ett sådant samhälle? Det är vad det globala nätverket Transition Towns gör. Med start i den lilla staden Totnes i England arbetar man med att lokalt skapa grupper som både formulerar gemensamma visioner och sedan försöker genomföra dem. Se http://transitionnetwork.org. Under 2009 har ett nationellt nätverk bildats i Sverige och det har fått en nystart 2014. Det återfinns på http://omställning.net och har fått det mer svenska namnet Omställningsnätverket. En rad lokala omställningsprojekt har dragit igång i landet, bland annat Omställning Falun. På mitt initiativ startade det i september 2009. Efter en trög start har det nu runt 300 medlemmar. I september 2016 arrangerade vi ett omställningsseminarium för det nationella nätverket och för intresserade människor i Faluns omgivning.

Omställning Falun

 

Det lokala och resursbevarande perspektivet måste också tillämpas på teknikutveckling. Här är projektet BioMobil ett bra exempel, eller kunde snarare ha blivit. Från den snabbv äxande poppeln, eller från andra trädslag, görs flis som i sin tur omvandlas till sorbitol i en helt ny process. Sorbitolen, en mycket energirik sockerart, kan sedan användas som fordonsbränsle till bränslecellsbilar (dvs elbilar där motorerna drivs med el från bränslecellerna). En roll jag haft i BioMobilprojektet är att försöka skapa ett teknikspår som är småskaligt. Forskare och teknikutvecklare tänker nästan alltid storskaligt men den här tekniken visar sig lämpad för liten skala. I en enkel process, en metallkatalysator, kan flis/sågspån under tio timmar omvandlas till sorbitol. Det kan mycket väl göras på gårds- eller bynivå så att människor själva kan göra sitt fordonsbränsle och det på ett mycket energieffektivt sätt och med korta transportavstånd. Därför försöker jag få igång en lokal tillämpning av processen i Falun, med medverkan av Falu Energi, av lokala skogsägare, LRF, Dalatrafik m fl. Min förhoppning var att grupper av bybor i byarna runt Falun ska nappa på tekniken när de såg att den första pilotanläggningen fungerade. Då hade vi kunnat fortsätta utveckla tekniken tillsammans med dem som ska använda den. Vi hade också kunnat utveckla råvaruförsörjningen för att undvika monokulturer och få en teknik som är till för människor istället för tvärtom. En mer storskalig tillämpning i industriell skala är också möjlig. Bägge vägarna kan troligen bli aktuella i framtiden eftersom det behövs mer storskalig produktion för att försörja stora städer med drivmedel. Projektet är nedlagt i brist på finansiering.

Om BioMobil-projektet